Varning för långt, känslosamt inlägg..
Igår, som jag kommer skriva om nu, var en helt galen dag, men jag börjar med att göra en uppvärmning.


För ca 8 år sen blev jag medryttare på en liten b-ponny som hette Brio. Brio är en charmig, galen och helt fantastisk individ och efter inte alls lång tid vart vi bästa vänner. Jag sov på hans rygg liggandes bakofram i hagen, lekte indian i grimma och grinsft utan hjälm i full galopp, tävlade hoppning och lite dressyr och bodde helt enkelt med honom.
Vi gjorde ALLT tillsammans. Sen skulle Brios dåvarande ägare sälja, och mitt liv höll på att gå i tusen bitar. Vi i familjen hade inte alls råd att ha en häst, men mina föräldrar köpte Brio ändå, på villkoret att vi skulle sälja honom, men jag fick bestämma till vem. Ca 1,5 år stod jag som ägare på Brio, men sen kom dagen som jag hittade en familj som passade honom bra, och jag fick lov att släppa ifrån mej honom ner till norrköping. 
Jag har aldrig älskat en häst som jag älskade honom, men jag kommer nog kunna göra det igen..
I vilket fall som helst fick jag veta för ca 2/3 veckor sedan att Brio skulle säljas, och vart förtvivlad.
Jag ville självklart att mamma och pappa skulle köpa tillbaka honom, men det kom jag ingenstans med.
Kort efter att ägaren sagt att någon skulle kolla i helgen hör jag inte av henne mer, och förstår ingenting..

Till historien.
Söndag morgon bestämde jag mej för att sova lääänge, för jag var helt slut.
Dock vart det inte som planerat, pappa ringer och säger att min faster Lee's kompis Lill har öppnat en ridsportsaffär på sin hästgård och att vi ska dit och förhandstitta samt att jag ska vara klar om en halvtimme.
Jag klär på mej och blir upp hämtad av mamma, pappa, min morbror och faster i bilen och sen bar det av.
När vi körde in på gårdens grusväg så ser jag en ponny i en hage som är lik Brio, så jag säger det och alla håller med.
Vi parkerar bilen och ponnyn står i hagen brevid parkeringen, så jag kollar till på den lite kort, och kollar sen tillbaka, rent utan glor på den.
"Den har samma bläs som Brio" säger jag till mamma.
"Det kanske är Brio?" svarar hon.
"Näää...." säger jag tveksamt och kollar igen, och då inser jag att det är Brio... 
Sen bara grät och grät och grät jag. Jag hade inte träffat honom på 4 år, min allra bästa vän och stora kärlek, och jag trodde han va borta, och där står han.. Jag var så lycklig att jag grina.
Jag gick in och krama på honom och pratade, han var sej lik.. 
Det visade sej att min fasters kompis hade fått Brio rekommenderad av någon..
Så nu är han i stan igen, halvvägs ut till mitt stall är han, och jag kan hälsa på honom..
Jag grinar bara jag tänker på det..

Såhär ser han ut.. <3







Jag vet inte ens vad jag ska säga..
Jag älskar honom.. Min bästa kompis<3